SILVERMINES BETRAKTELSER DEL 6

Vildhingsten från vidderna….

Av; silvermine 

…eller Den krullhårige som jag kallar honom, är den fjärde hästen på vår gård. 

Han är döpt till Vestvar, men det vet han nog inte vem det är. Han har alltid gått under namnet ”Puppe”. (Matte är hopplös på att hitta på alternativa namn på oss hästar. Ingen av oss heter det vi heter ”på riktigt”)

 Vårt första möte var allt annat än gemytligt. Tänk er själva; Jag – en dam med klass. Han – en krullhårig bondlurk med norsk härkomst, framfusig och burdus. Han formligen överföll mig!

Vad ska man säga? Jag slog bakut både bildligt och bokstavligt! 

Jag måste erkänna att jag har haft svårt för honom sedan dess. Det är väl ett grundkrav att en kille ska förstå och veta hur man behandlar och bemöter en Dam!?

 Tja, tiden går och vi har väl vant oss vid varandra. Jag tål att se honom finnas här – om ni förstår vad jag menar. Jag vill bara inte ha honom alltför nära. Jag tycker inte om gapiga killar, han skriker och fjantar sig. Som om jag skulle bli imponerad av sånt? Tänk er själva, hur ”impade” skulle ni vara av er styvbrorsa…. 

Andra tycker säkert att han är rätt stilig, svart (som jag), lång lockig man och svans…Lite för tjock om magen för min smak, men han är lite otränad just nu.

 Jag vet inte om han är smart eller bara klantig….

 Hör här; han är lika gammal som jag (tänker inte diskutera min ålder) och han har inte kommit till start ännu. Lite konstigt med tanke på att han älskar att springa. Han är inte särskilt lat heller, verkar till och med gilla att bli både svettig och andfådd! Matte säger att han har inte vett att ta det lugnt.

 Varje gång det talas om kval/start lyckas den armade stackaren göra illa sig, så att han blir ståendes i veckor eller till och med månader…

Ta nu sist som exempel – den krullhårige går som ett skott i provloppen, matte och husse börjar fantisera om att han ska starta ”på riktigt” – Pang! Så sparkar han på sig på senan höger fram. Grattis – stillestånd igen!

 Som sagt, jag vet inte om han är smart eller bara klantig.

 Nu slapp han start, går hemma på gården och äter och jäser (han är rätt fet faktiskt)…Det enda han tränar på är Barbas rodeo knep. Jag väntar fortfarande på kullerbyttan.

Det är nära nu!

 
Ha det, som de säger i Norge (den krullhåriges ursprungsland)

 //Silvermine

SILVERMINES BETRAKTELSER, DEL 5

Little He Man, en liten kille med ett stort hjärta…

 Av; Silvermine

Tänkte berätta om en liten kille med ett stort namn; Little He Man – till vardags kallad Heman. Han är nog det snällaste som går i ett par skor (fast han är barfota)! 

Han är en riktig hjälte – tänk på allt han har fått utstå genom livet… 

Han kom till vår gård för många år sedan (typ 11 år sedan, tror jag) dvs långt före min tid på gården.
Han har sett hästar komma och gå, jösses vad han har att berätta den killen. 

När Heman var fyra år gammal flyttade han in på gården. Hans första jobb var att agera sällskapsdjur till ”Brunte”. (Han hette Amaretto ”på riktigt”, men kallades alltså för Brunte)
Det var ett stillsamt liv, som mest gick ut på att äta mat och busa i hagen. (Helt OK om du frågar mig). Heman behövde aldrig bli svettig och andfådd. Det lilla Brunte rastade honom kunde han lätt stå ut med. Brunte var snäll! 

Nästa period i livet blev lite mer ”arbetsam”. Lill-matte var född – dags att börja jobba med barnridning/”ponny-ridning”. Inte heller det var särskilt arbetsamt. Lill-matte var liten och hade fullt upp att hålla i sig. Tempot var lågt och svetten långt borta…

 Sen kom den tuffaste perioden i livet! Heman blev ”tuggleksak” åt den krullhårige….(Kallblodshingsten) Nu var det slut på det lugna livet!
Det gick väl an den första tiden, då var de nästan jämnstora, men sen! Att vara svettig och andfådd var nära nog ett normaltillstånd. Heman hade fullt upp med att smita undan den krullhåriges attacker i hagen. Ska man saluföra Heman är snabb och vändbar väldigt användbara ord.

Hemans enda räddning var resterna av hans lilla hage – inne i den stora hagen fanns en liten hage (stor som en ordinär sjukhage) dit Heman tog sin tillflykt när den krullhåriges attacker blev för våldsamma. Den här hagen kom ursprungligen till för att ransonera Hemans ätande när han gick som sällskapsdjur till den store Brunte… Nu var det hans räddning och tillflykt i livet, så länge det varade alltså.

Den krullhårige gav sig inte, han skulle leka vidare med sin tuggleksak Heman – han rev hagen helt enkelt! Ponnyn skulle lekas med, så enkelt var det bara.

Hemans räddning hette matte, hon tyckte att nu fick det vara nog! Den stackars ponnyn hade fått utstå tillräckligt i den krullhåriges sällskap – Heman fick en egen hage.
Phu! Äntligen återgick livet till det normala; gå i hagen och äta mat i lugn och ro. 

Men säg den lycka som varar för evigt! Dags för nästa period i lilla Hemans liv.

Under de här åren har lill-matte vuxit upp. Nu är hon stor nog att rida själv.

Slut på friden alltså! Livet för Heman återgick till att bli svettig och andfådd… som hon tränade på; backträning, galoppintervaller….. oj oj oj, man blev trött bara man såg på!

Men Heman är en hjälte, han kämpade på. På något konstigt vis verkade han gilla det hela. Lilll-matte är snäll, Heman sköttes efter konstens alla regler. En PdA vinnare var inte mer värd i lill-mattes ögon. Heman var hennes allt, han var bara finast i världen!

 Som sagt, säg den lycka som varar för evigt… även denna period i livet gick mot sitt slut. Lill-matte växte och blev jätte lång, för lång för lilla Heman. Det blev längre och längre mellan ridturerna och tillslut upphörde de helt… Stackars Heman, nu går han i sin hage och känner sig onyttig. Lill-matte sköter fortfarande om honom, men han saknar deras ridturer tillsammans! Om bara husse kunde laga Hemans vagn, så han och Lill-matte kan följas ut igen…

 Heman är som jag – hungrig. Han brukar smita ibland, då kommer han och hälsar på oss tjejer i hagen en stund – stannar så länge han har lust innan han drar vidare.

Han kommer och går, lite som det passar. Den enda som kan fånga honom är just Lill-matte, när hon ropar kommer han direkt! Matte och husse brukar han akta sig för, de är liksom lite mer bestämda än lill-matte = obekvämt (bäst att dra)

 Det blev långt det här…. Jag tror jag berättar mer om Heman och hans kostvanor en annan gång… 

Ha det så bra – vi hörs!

 //Silvermine

SILVERMINES BETRAKTELSER DEL 4

Min bästis ”Barba”…
Av; Silvermine

… eller Bellatrix som hon faktiskt heter.

 
Vi är två starka damer som bor i samma stall, i samma by, på samma gård, i boxarna bredvid varandra, i hagarna bredvid varandra (tydligt nog?).
Vi delar samma matte & husse, samma ”familj”.

 Vi har haft våra duster ”Barba” och jag… (ler) Från början tålde vi inte se varandra. Vi är ganska lika ”Barba” och jag; vi är båda ston, stora, stolta, stiliga, smärta, smidiga, starka, snabba… ja, ni förstår själva. Det blev kollision direkt, ingen av oss ville ge efter för den andra. Resultatet blev att vi fick gå i varsin hage för att vi inte skulle skada varandra som matte & husse uttryckte det. 

Tiden gick och vi vande oss så sakta vid varandras sällskap, sommaren kom och med den kom alla insekterna. Vi insåg att vi faktiskt hade nytta av varandra… Sommartid är det inte helt fel att ha en kompis som kan vifta svans och klia manke.

 Detta löste vi ganska smidigt genom att ”plocka ner” eltråden mellan våra respektive hagar. Det var ganska lätt gjort faktiskt, en baggis för två smarta snygga brudar som vi.
Där gick vi tillsammans i sommarhagen och hade det bra, det funkade rätt länge – ända tills betet började tryta… Vi är ju som sagt båda ston, stora, stolta, stiliga, smärta, smidiga, starka, snabba och Hungriga! (Ingen bra kombination enligt matte). 

…så inte helt oväntat rök vi ihop… vi fick väl in ett par rejäla smällar var… oturligt nog var vi lite ojämnt beväpnade – jag var skodd runt om medan ”Barba” var barfota, så hennes smällar resulterade bara i lite bulor och saknade hårfläckar. Jag fick in en riktig pärla på hennes vänstra bog, tyvärr resulterade denna smäll i ett sår med en rejäl efterföljande infektion.
Veterinärbesök och penicillin… kostade massvis med pengar. Matte och husse var inte alltför imponerade av vårt tilltag, så nu var det dags för varsin hage igen.

 Exakt hur kul var det?

 Matte och husse tyckte att det var säkrast att ha oss skilda åt, alltför att undvika skador…
Trodde dom ja!
Jag skulle minsann visa dom….

 Två dagar senare stod jag med rejält svullet vänsteröga – totalt igenmurad – fast jag varit alldeles ensam i hagen! Matte tvättade rent detta, jag hade nog fått in något skräp i ögat. Vi (läs matte & husse) behövde inte lyxa till det med veterinär, det ordnade sig i alla fall.

Där fick dom allt – man kan faktist göra illa sig alldeles själv/ensam!

 ”Barba” är duktig – hon har lärt mig allt jag kan om rodeo och att slå bakut. Hon är fenomenal! Jag har aldrig sett någon slå bakut som hon, så högt, så långt, mycket och länge. Alltid i total balans och med total kroppskontroll. (matte tycker inte att det är lika kul – om Barba sätter igång med dessa övningar när hon är ute och rider…)

Barba håller kurser för oss hästar här på gården, vi har alla förbättrat oss markant när det gäller rodeosprång. Puppe slår bakut så att man ser hela magen på honom. Jag väntar bara på att han ska ta i så mycket att han slår runt, gör en kullerbytta…(mer om honom en annan gång)

 Heman är väl den mer stillsamma av oss, själv brukar jag försöka mig på ett par rejäla ”rökare” för att impa på matte när hon passerar hagen. Hon skrattar bara åt mig (lite taskigt tycker jag) jag ska minsann visa henne en dag!

 Slut för idag – tack för idag!

 Ha det så bra, tills vi hörs igen

 //Silvermine

SILVERMINES BETRAKTELSER, DEL 3

Sssssssssssjälvinsikt – eller som jag ser mig själv…   
Av; Silvermine  

Jag brukar ju berätta hur jag ser på saker i min omgivning, saker som händer, saker som går lite snett – tja saker som jag ser det helt enkelt.
Nu börjar det bli dags att berätta lite om mig själv  - som jag ser det. Eftersom jag måste be matte om hjälp med skrivandet är det väl risk att hon vinklar saker och ting lite, men ni får ha överseende med henne… 

Sto, stor, stolt, svart, stilig, smärt, smidig, stark, snabb, en stjärna – allt det är jag!
Jag glömde; surmärr, sparkas, stollig säger matte. Det tycker jag inte stämmer in alls. Jag glömmer minsann ingenting. Jag förtränger kanske saker – men glömmer aldrig något…

Sur är jag inte heller, mer bestämd! Stollig – förstår jag inte alls vad hon menar med, att jag blåser mkt i näsan när jag anar att något kan vara farligt är väl inget att påpeka så där? 

Visst händer det att  man gör saker man ångrar – det händer väl alla? 
Att jag råkat sparka matte några gånger var ju inte riktigt meningen… Ni måste förstå mig, första gången skulle hon fånga mig i hagen, jag ville inte – hon sa ptrooo med bestämd röst. Då surnade jag till och råkade rent reflexmässigt sparka till henne…. Fick in en fullträff på låret, matte skrek som en siren – då skämdes jag lite.

Andra gången var också lite onödigt faktiskt - hon kom in i boxen, skulle fixa något, jag var hungrig och där satt den igen ryggmärgsreflexen. Pang – en femetta på knät, som tur var stod matte nära… Jag visste inte vart jag skulle ta vägen – fy vad dumt det blev…
Innerst inne är jag rätt snäll, men som sagt ibland blir det fel.

 Jag är alltså sto – helt odiskutabelt! Med allt vad det innebär…Surmärr säger vissa, ranghögt sto säger andra… It takes one to know one, om ni förstår vad jag menar.

 Jag är stooor – åt alla håll; höjd, längd, bredd. Mest runt magen säger matte, det tycker jag är ont förtal. Jag är stor – alltså måste jag ha mycket mat, matte förstår bara inte hur mycket. Mat är gott, jag gillar mat!

 Jag är stolt – men gissa! Jag vet mitt värde, jag släpper inte vem som helst in på livet.

Jag är svart – ja mörkt svartbrun då… (detaljer)

 Jag är stilig – förklaring helt överflödig!

 Jag är smärt – det ser ni väl, oerhört vältränad. Alla formerna på rätt ställe – den som säger något annat är bara elak och avundsjuk.

 Jag är smidig – samma där… som en panter! (matte hostar konstigt, är hon sjuk tror ni?)

 Jag är stark – ja ja men! Håll i mig om du kan, sätter jag den sidan till så…

Jag är snabb – springer fortast av alla! Har bara visat det i lopp en gång ännu, men man måste ju låta dom andra få en chans… Vill ju inte knäcka dom direkt – jag har ju sagt att jag är snäll!

 Jag är en stjärna – vill ni se en stjärna, se på mig….  Högfärdig? Vad då? Nu förstår jag inte vad ni menar? Jag är en stjärna, så det så! 

Nä – nu ger jag mig för den här gången. Nu vet ni lite mer om mig, vem jag är och så… Alla har inte förstått min storhet – än!

 Nästa gång ska jag kanske berätta lite mer om mina stallkompisar och deras egenheter…
”Livet på landet”
Matte och husse lär väl slinka med på ett hörn också.

 Till dess – ha det så bra! 

Hälsningar 

Silvermine

SILVERMINES BETRAKTELSER, DEL 2

Ett snabbjobb på banan –
eller fort och fel….
Av; Silvermine 

Det var tisdag, en helt vanlig tisdag. 

Det började dra ihop sig till start, husse och matte tyckte att jag behövde komma in på banan för ett snabbjobb. Sagt och gjort; matte åkte iväg till jobbet på morgonen (som vanligt – som om det inte finns nog att göra hemma!) och jag och husse skulle komma in till stan (läs travbanan) på eftermiddagen. 

När det börjar bli dags att åka in mot stan ringer matte. Hon har fått punktering på bilen – den står på parkeringen utanför hennes jobb med ett platt bakdäck. Vi som skulle mötas på travet!

 Ja, ja – vi åker väl förbi och hämtar upp matte då.

Som vanligt är det bråttom, husse har ofta bråttom – undrar varför? Jag har aldrig bråttom – om det inte gäller mat då… då är det alltid bråttom! Man kan aldrig få sitt käk nog ofta, fort eller mycket. (Jag gillar mat, än sen då?!)

 Ja, vi åkte förbi mattes jobb för att hämta upp henne. Hon var snabb! In i bilen kom hon som en pil,  full fart mot travbanan!

Väl framme på travet säger matte, eller om det var husse; att matte skulle skynda sig att byta om… Oj, oj, oj – matte tar sig för huvudet, hennes (stall-)kläder är kvar på jobbet – i bilen. Den med platt bakdäck.

 Husse surnade till – berättade för matte precis hur ”smart” (inte) hon var – länge…. Matte sa ingenting. (det var nog lugnast så). 
In i bilen igen – tillbaka till mattes jobb, till bilen med punka på. Husse lastade ut min låda ur bagaget, ställde den på dragbommen på transporten, bytte bakdäcket. Det gick rätt fort – han är duktig på sånt husse.

Jag åt hö – jag är bra på det.

 Innan det var dags att åka vidare passade husse och matte på att titta till mig inne i transporten. Jag hade det bara bra där, gott om mat, lagom varmt. Allt var under kontroll. 

Matte tyckte det var bäst att ställa tillbaka lådan innan avfärd, annars skulle den nog ramla av i första sväng. Samtidigt som hon säger det tittar hon in i transporten, med en snabb blick konstaterar hon att det är ett lika i glömska. Hon frågar husse; Var är selen??

Hans blick var obetalbar – samtidigt brister matte ut i gapskratt. Ett lika tjuter hon!

Husse tyckte inte att det var lika kul….

 Så om vi ska summera dagens träningspass, så får vi väl säga att det jag har övat på idag var att äta hö ur hönät, stå stilla och åka transport. Rätt onödigt om jag får säga det själv, dessa saker behärskar jag redan till fulländning!

Vi hörs nog snart igen! 

//Silvermine 

SILVERMINES BETRAKTELSER, DEL 1

LUNCHTRAV I BODEN
Av; Silvermine 

Tycker ni att livet är motigt och tungt ibland?
Låt mig då berätta en historia om när vi åkte på lunchtrav i Boden… 

Husse och matte tycker att lunchtrav är en rätt bra grej, lite mer pengar i loppen, inga sena kvällar, korta intensiva tävlingsdagar… Trodde dom ja! Jag vet minsann annat, hör här;
Det var höst, vi skulle som sagt på lunchtrav i Boden. Husse och matte hade hittat ett bra lopp för mig (trodde dom ja) där jag stod rätt inne i pengar och allt… Sagt och gjort, dom packade bussen med nödvändiga grejor – och mig, sen bar det iväg! 

Resan upp gick bra, jag stod som vanligt och funderade och åt hö… (rätt vanlig för oss hästar på resande hov). Husse och matte pratade, lyssnade på radio och fikade (som människor gör när dom reser….)
När vi kom fram tog jag och husse en promenad, för att sträcka på benen och för att samtidigt kolla in om det hänt något nytt sen sist (det hade det såklart inte, att travbanan har bytt namn räknas liksom inte). Matte kommer i flygande fläng och säger att jag inte kommer att rymmas i den lilla skokartong till box dom har tilldelat oss. Efter många om och men får jag byta box, nu får jag en där jag inte behöver gå in och backa ut i alla fall.

Jag värmer bra säger dom, sen är det dags för loppet; jag springer fortare än någonsin – sänker rekordet – och räcker ändå inte till…. Surt alltså! Matte tycker att jag är duktig ändå (hon är snäll) det var ju faktiskt flera månader sedan jag startade sist – och jag gjorde ju så gott jag kunde…. Dusch och pyssel, dags att åka hem! 

Det är då det händer…. Busskrället stannar, den bara dör liksom!

Där står vi vid sidan av vägen, bussen strejkar, ingen fattar något. Febril felsökning uppstår. Husse hittar felet (han är duktig), får fart på bussen igen. Det var något med bränslet tror jag?
Bussen låter lite konstigt, men den går i alla fall! Det konstiga ljudet tystnar. Vi åker vidare. Full fart mot Luleå, husse ska på Biltema. Han behöver visst massa grejor till traktorn och lastbilen. Väl framme i Luleå parkerar husse bussen på Biltemas parkering. Husse och matte går in och handlar det dom ska ha. Jag står i bussen och käkar hö och dricker vatten… Väntar…
Dom kommer tillbaka, hoppar in i bussen. Nu ska vi hem!

Husse vrider på startnyckeln, det säger bara klick. Inget händer. Busskrället startar inte!
Febril felsökning uppstår igen. Det tar tid, lång tid. Husse hittar en skadad kabel (han är duktig husse, han kan det där med mekande).
Plätt lätt – husse byter den skadade kabeln och vi åker hem! 

Nähä då, så enkelt var det inte. Husse mekar och mekar, matte springer in och  ut på Biltema och köper verktyg efter verktyg… (kändes lite krisigt när Biltema stängde, har dom verkligen allt som behövs nu?) 

Jag  är en tålmodig häst, jag är duktig på att äta hö och vänta. Det finns dom som säger att jag är lat, det tycker jag är ont förtal! Jag är som sagt tålmodig och duktig på att vänta, men jag måste erkänna att jag tycker att det blev rätt långtråkigt… 

Japp, tillslut hade husse mekat klart, kabeln var bytt och det var dags att åka hem. Äntligen!
Husse vrider på startnyckeln och pang! ….så brinner kabeln mellan startmotorn och batteriet. Där står vi snett efter klockan nio på kvällen i ett kolsvart Luleå, skitlångt hemifrån… Misär och elände!
Det går i och för sig ingen nöd på mig, jag har hö och vatten men ändå, man vill ju hem.

Husse och matte är deppade. Det gick väl ingen direkt nöd på dem heller, de hade också mat och dricka, men de var nog mer angelägna än mig om att komma hem (matte skulle ju upp och jobba imorgon…).
Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju… Husse lyckades få tag i en som hämtade vår bil och transport och helt sonika kom upp till Luleå och hämtade oss. Många timmar senare lastade vi in oss i transporten respektive bilen och påbörjade den långa resan hemåt.
Matte ställde in mig i stallet strax efter sju på torsdagsmorgonen….(det blev inget jobba av för henne den dagen)

För mig var Bodenäventyret slut där – för matte och husse fortsatte eländet en dag till…

Husse lyckades få tag i en ny starmotor uppe i Luleå. Matte skjutsade in honom till stan mitt i natten, så att han kunde åka med en lastbil upp till Luleå igen… Stackars husse mekade med bussen en stor del av fredagen och körde sedan hem busskrället igen. Hans lunchtrav i  Boden slutade först på fredag kväll vid åtta tiden (stackars husse, nu var han helt slutkörd!) Den delen av resan vet jag ingenting om, för då var jag hemma och busade med mina kompisar i hagen…. 

Så om du tycker att ditt liv är motigt och eländigt… tänk på hur det kan bli när man ska på lunchtrav i Boden.

Av; Silvermine
(Ja, matte hjälpte till lite också. Jag är inte så bra på det där med datorer, men ni vet väl att alla stora chefer har minst en sekreterare…)